altsax.nu
  • hem
  • saxofonens delar
  • saxofonens klaffar
  • grepptabell
  • skötselråd
  • historik
  • kända saxofonister
  • teori
  • länkar
  • e-post
  • blogg
  • youtube.com

kända saxofonister

Parker, Charles (Charlie), "Bird", "Yardbird", 1920-55, amerikansk jazzmusiker (altsaxofonist och kompositör). Parkers uppväxtår i Kansas City sammanföll med blomstringstiden för den s.k. Kansas City-jazzen, där den solistiska improvisationsförmågan särskilt odlades. En av dess främsta företrädare var Lester Young, vars stil blev en viktig utgångspunkt för Parker. En annan betydelsefull förebild var Art Tatum. År 1940 lämnade Parker hemstaden som medlem i Jay McShanns (f. 1916) orkester. Fram till 1945 spelade han i flera av de ledande svarta orkestrarna (Earl Hines', Billy Eckstines, Cootie Williams' m.fl.) men fick också nya impulser under experimentella jamsessions med andra yngre musiker på Minton's Playhouse i New York (Kenny Clarke, Thelonious Monk, Dizzy Gillespie, Oscar Pettiford m.fl.). Tillsammans med dem utvecklade han ett mycket personligt och radikalt nyorienterande tonspråk, vilket i rytmiskt, melodiskt och harmoniskt avseende gav jazzen en helt ny inriktning, benämnd bebop. I slutet av 1945 gjorde Parker den första renodlade bebop-inspelningen ("Now's the Time", "Ko-ko"). Under andra hälften av 1940-talet nådde Parker höjdpunkten i sin korta karriär. Åren 1946-47 gjorde han på amerikanska västkusten flera viktiga inspelningar ("Yardbird Suite", "Night in Tunisia", "Cool Blues") och konsertframträdanden ("Lady be Good"). Efter ett psykiskt sammanbrott 1946 och halvårslång konvalescens bildade han, återkommen till New York, sin berömda kvintett med Miles Davis, Duke Jordan (f. 1922), Tommy Potter (1918-88) och Max Roach och gjorde med den en rad klassiska inspelningar för bolagen Dial ("Dewey Square", "Embraceable You") och Savoy ("Donna Lee", "Parker's Mood") samt framträdde regelbundet på jazzklubbar och konserthus. Utöver turnéer i USA besökte Parker också Parisfestivalen i maj 1949 samt turnerade i Sverige en novembervecka 1950. De sista fem levnadsåren präglades alltmer av hans oregelbundna, stundtals kaotiska livsföring. Likväl var den höga konstnärliga standarden i Parkers musik praktiskt taget obruten ända in i det sista. Jämte flera skivsessioner med mindre grupper för bolaget Verve ("Au Privave", "Confirmation") och med stråkar ("Just Friends", "Summertime") föreligger också en mängd viktiga privatupptagningar, t.ex. Massey Hall-konserten 1953. Parkers dramatiska levnad i förening med hans geniala improvisationskonst har skapat en mytflora som ännu vidlåder många biografier liksom Clint Eastwoods spelfilm "Bird" (1988).


Gordon, Dexter, 1923-90, amerikansk jazzmusiker (tenorsaxofonist och kompositör). Efter engagemang i Lionel Hamptons, Louis Armstrongs, Fletcher Hendersons och Billy Eckstines orkestrar greps G. vid 1940-talets mitt av bebopstilen och blev snart känd som dess främste företrädare på sitt instrument via en rad kvartett- och kvintettinspelningar 1945-47 (t.ex. "Settin' the Pace" och "The Chase"). I början av 1960-talet fick han ett nytt genombrott hos publik och kritiker, bl.a. med "Doin' Alright" 1961, och flyttade följande år till Paris, senare Köpenhamn. G. efterlämnade en rad lysande studio- och liveinspelningar som "I Want More" (1964), "The Panther" (1970) och "More Than You Know" (1975) med orkester och stråkar. Han gjorde även en lovprisad huvudroll i Taverniers film "Kring midnatt" (1986).


Getz, Stanley (Stan), 1927-91, amerikansk jazzmusiker (tenorsaxofonist). Efter genombrottet 1947-48 som medlem i Woody Hermans orkester (bl.a. som solist i "Four Brothers" och "Early Autumn") ledde G. egna mindre grupper. Med sin ljusa, mjuka ton och sitt smidiga legatospel i förening med teknisk elegans och utpräglat melodisk frasering blev han snabbt stilbildande. Ett antal kvartettinspelningar 1949-52 med pianisterna Al Haig, Horace Silver, Duke Jordan och Bengt Hallberg ("Ack Värmeland du sköna") blev mycket populära, liksom senare At the Opera House (med J.J. Johnson, 1957) och Gerry Mulligan Meets Stan Getz (1957), där G. också spelar barytonsaxofon. Focus (1961) lanserade G. tillsammans med en stråkensemble och året därpå kom succéalbumet Jazz Samba (med bl.a. "Desafinado"), vilket inledde den s.k. bossa nova-vågen. Utan att ändra de grundläggande dragen i sin stil utvecklades han efterhand mot en större expressivitet och dynamik. Med album som Sweet Rain (1967), Captain Marvel (1972), och The Dolphin (1981) intar G. sin plats bland jazzens stora improvisatörer och främsta stilbildare på sitt instrument.


Young, Lester, "Pres", 1909-59, amerikansk jazzmusiker (tenorsaxofonist). Som en av jazzens mest inflytelserika solister fick Y. avgörande betydelse för utvecklingen fr.o.m. 1940-talet, bl.a. för Charlie Parker och Dexter Gordon men kanske främst inom cool jazz. Själv hade han tidigt influerats av bl.a. saxofonisten Frankie Trumbauer (1900-56), Bix Beiderbecke och Louis Armstrong. Efter engagemang hos bl.a. King Oliver och Bennie Moten slog Y. igenom hos Count Basie 1936-40. Åren 1941-43 ledde han en grupp med sin bror, trumslagaren Lee Y. (f. 1917), och 1943-44 spelade han åter hos Basie. Från 1946 hade han egna band men framträdde även med Jazz at the Philharmonic och som frilans. I sina första skivor, "Lady Be Good" (1936) m.fl., bröt Y. med det robusta och rikt ornamenterade spelsätt som genom främst Coleman Hawkins hade varit normgivande. Han introducerade en ljusare klang med mindre vibrato, en lättare rytmik med ledigare frasering samt ett sparsmakat men fantasifullt melodiflöde. Dessa kvaliteter är väl företrädda på inspelningar som "Clap Hands, Here Comes Charlie" (1939) och "Tickle Toe" (1940) med Basie, "Countless Blues" (1938) med The Kansas City Six, där Y. spelade klarinett, samt "Without Your Love" (1937) och "I Can't Get Started" (1938) i lyhört samspel med Billie Holiday. Från 1940-talet fick Y:s spel en hårdare klang och blev successivt ojämnare. Som skäl härtill har nämnts traumatiska upplevelser i armén 1944-45 och tilltagande alkoholism. Dock finns flera höjdpunkter, t.ex. kortfilmen "Jammin' the Blues" (1944) och låtar som "You're Driving Me Crazy" (1946) och "Pres Returns" (1956). 
Albrekt von Konow 

Litt.: F. Büchmann-Möller, You Just Fight for Your Life: The Story of Lester Young (1990); Lewis Porter, Lester Young (1985).


Rollins, Theodore Walter (Sonny), f. 1930, amerikansk jazzmusiker (tenorsaxofonist och kompositör). Alltsedan de tidigaste inspelningarna 1949 (med Bud Powell) har R. framstått som en av jazzens mest originella improvisatörer, med en speciell känsla för ett givet temas rytmiska och melodiska möjligheter. Efter samverkan och skivinspelningar med bl.a. Miles Davis, Thelonious Monk samt Clifford Brown och Max Roach har han sedan 1957 lett egna grupper och gjort flera internationella turnéer. Bland R:s egna album märks Saxophone Colossus (1956), East Broadway Run Down (1966) och Next Album (1972). Kompositionerna "Oleo" (1954), "Doxy" (1958) och "Don't Stop the Carneval" (1962) hör till jazzens standardrepertoar.



Coltrane, John, 1926-67, amerikansk jazzmusiker (tenorsaxofonist och kompositör). C. rönte föga uppmärksamhet i början av sin karriär och hade planer på att lämna musiken när han oväntat erbjöds plats i Miles Davis nybildade kvintett. Engagemang hos Davis (1955-60) och Thelonious Monk (1957) medförde ett stort genombrott och ledde till en betydande utveckling av C:s spelstil. Kring 1960 framstod han som den främste stilbildaren på sitt instrument. Utöver inspelningar med Davis och Monk märks från denna tid C:s egna Blue Train (1957), Soultrane (1958) och framför allt Giant Steps (1959). Sin första egna grupp bildade C. 1960 (med McCoy Tyner, Jimmy Garrison och Elvin Jones), en kvartett vars jazzhistoriska betydelse endast kan jämföras med Louis Armstrongs Hot Five och Charlie Parkers kvintett 1947-48. Gradvis lämnades de traditionella formelementen för såväl gruppspel som improvisation och ersattes med ett nytt kollektivt musicerande, varvid ackordbundenheten ersattes av ett modalt, på skalor baserat spel i kombination med starkt framhävd polyrytmik. Betydelsefulla skivalbum är My Favourite Things (1960), där C. populariserade den inom jazzen länge glömda sopransaxofonen, samt A Love Supreme (1964). Gruppen upplöstes efter hand, men album från C:s sista år, t.ex. Ascension och Meditations (båda 1965), uppvisar ännu friare former för en närmast monumental kollektiv improvisationskonst, sammanhållen av ett övergripande uttryck för religiös andakt och ritual. Från slutet av 1950-talet och fram till sin död var C. oavbrutet stadd i utveckling, ständigt sökande och prövande, och följd av en oavbrutet växande lärjungeskara. Efter Charlie Parker torde ingen saxofonist ha haft ett större inflytande på sina instrumentkolleger. 
Börje Räftegård 

Litt.: B. Cole, John Coltrane (1976); C.O. Simpkins, Coltrane - A Biography (1975); J.C. Thomas, Chasin' the Trane (1975).


Gullin, Lars, 1928-76, jazzmusiker (barytonsaxofonist, pianist, kompositör och arrangör). G. kom 1946 från Gotland till Stockholm, främst för att bli konsertpianist. Han övergick till jazzen och dansmusiken och spelade i olika stockholmsorkestrar: som pianist med Charles Redland (1947-48), som altsaxofonist med Arthur Österwall (1948) samt som barytonsaxofonist med Seymour Österwall och i Arne Domnérus Nalenband (1949-51 resp. 1951-53). Därefter ledde G. en egen kvintett innan han 1954 blev frilansmusiker. Han framträdde i Skandinavien och därutöver bl.a. i Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien. I USA blev han uppskattad enbart tack vare sina många inspelningar och sina tillfälliga samarbeten med amerikanska musiker på besök i Europa (Stan Getz, Lee Konitz m.fl.). Redan i början av 1950-talet framträdde G. med ett personligt musikspråk, byggt på djupa upplevelser av moderna jazzriktningar, svensk folkmusik och nationalromantisk konstmusik. En intensiv jazzkänsla i de idérika improvisationerna förenas hos honom med en säregen klanguppfattning i arrangemang och kompositioner på ett sätt som saknar motsvarigheter i tidigare svensk jazz. G. framstår också som en av de mest betydande europeiska jazzmusikerna. Bland hans många kompositioner i olika format - från låtar till sviter och större orkesterverk - kan nämnas "First Walk" (1952), "Danny's Dream" (1954), "Fedja" (1956), "Aesthetic Lady" (1958), Portrait of My Pals (1964), Jazz Amour Affair (1970) och sviten Aeros Aromatic Atomica (1976). 
Erik Kjellberg 

Litt.: K. Knox, Jazz Amour Affair: En bok om Lars Gullin (1986; med diskografi).



Domnérus, Arne, f. 1924, jazzmusiker (altsaxofonist, klarinettist och orkesterledare). D. är en av Sveriges mest kända jazzmusiker. Han har varit professionell musiker sedan början av 1940-talet och har spelat med en rad olika orkestrar. År 1949 spelade han på jazzfestivalen i Paris och gjorde sina första inspelningar i eget namn. Under 1950-talet bildade han sin berömda Nalen-orkester med bl.a Lasse Gullin och Georg Riedel. På 1960-talet ingick bl.a. pianisten Jan Johansson i hans orkester. D. är en mycket anlitad studiomusiker och känd långt utanför "jazzkretsarna" genom bl.a. sina tolkningar av folkmusik och kyrkomusik. Han har även framträtt utomlands, bl.a. i USA.

(Från Nationalencyklopedin)



Per 'Ruskträsk' Johansson
Född 1969 i Ruskträsk, Lycksele kommun. Mest känd som saxofonist och träblåsare på skiva (200-300 skivor) och live. Har bland annat spelat med Blacknuss, Eric Gadd, Fläskkvartetten, Stina Nordenstam, Nils Landgren, Bo Kaspers Orkester, Wyclef Jean, Janet Jackson, The Woody Herman Orchestra, Don Alias, Lars Winnerbäck, Bernard Purdie, Randy Brecker, Sting, Roy Hargrove mfl. För närvarande mest aktiv med grupperna Oddjob, Kullrusk samt Goran Kajfes Headspin.



Jonas Knutsson 
Saxofonist med rötterna i Umeå och Skellefteå. Samarbetar mycket med Ale Möller och har även spelat i Egba och med Mats och Morgan med mera.



Håkan Broström


Christer Johnsson


Jörgen Pettersson