historik
Saxofon (efter Adolphe Sax och grek. phone´ 'ljud', 'ton'), blåsinstrument av metall med konisk borrning och enkelt rörblad, p.g.a. sin konstruktion räknat som träblåsinstrument.
Det skapades och patenterades 1846 av Adolphe Sax, som byggde instrumentet i två familjer om sju storlekar, stämda i Bess och Ess för militärmusik resp. i C och F för symfoniskt bruk. Bess- och Ess-instrumenten slog bäst igenom och har blivit de normala: sopranino i Ess, sopran i Bess, alt i Ess, tenor i Bess, baryton i Ess, bas i Bess och kontrabas i Ess.
Oberoende av stämläge har saxofonerna ett enhetligt greppsystem som korresponderar med enhetlig notation i g-klav. Det noterade omfånget är bess-f3, vilket kan överskridas uppåt med s.k. flageolett-grepp eller specialklaffar samt god embouchure. En utvidgning nedåt finner man oftast hos barytonsaxofoner.
Med sin vida mensur försågs saxofonen redan från början med ett system av heltäckande klaffar, sinnrikt kopplade och manövrerade med hävstänger. Förebilden var Theobald Boehms klaffsystem för tvärflöjt.
För den praktiska hanterlighetens skull byggs flertalet saxofoner i S-form, de båda minsta dock vanligen raka. Hos de tre största är munstycket bekvämt åtkomligt tack vare en rörslinga. Munstycket liknar klarinettens, men anblåsningen är lösare än hos denna och tillåter alla de groteska ljudeffekter som gav saxofonen dåligt rykte på 1920-talet.
Saxofonen kom snart i bruk inom militärmusiken och förekom på 1800-talet även i fransk opera. Symfoniorkestern har utnyttjat den mer sparsamt. I solokonserter är altsaxofonen den mest använda. Kammarmusik för saxofonkvartett omfattar i regel sopran, alt, tenor och baryton.
Vanligare blev instrumentet dock i varietémusik och fr.o.m. 1920 främst inom jazzen, solistiskt, i blandade småband och som storbandssektion (vanligen två altar, två tenorer och baryton).
(Från Nationalencyklopedin)
Det skapades och patenterades 1846 av Adolphe Sax, som byggde instrumentet i två familjer om sju storlekar, stämda i Bess och Ess för militärmusik resp. i C och F för symfoniskt bruk. Bess- och Ess-instrumenten slog bäst igenom och har blivit de normala: sopranino i Ess, sopran i Bess, alt i Ess, tenor i Bess, baryton i Ess, bas i Bess och kontrabas i Ess.
Oberoende av stämläge har saxofonerna ett enhetligt greppsystem som korresponderar med enhetlig notation i g-klav. Det noterade omfånget är bess-f3, vilket kan överskridas uppåt med s.k. flageolett-grepp eller specialklaffar samt god embouchure. En utvidgning nedåt finner man oftast hos barytonsaxofoner.
Med sin vida mensur försågs saxofonen redan från början med ett system av heltäckande klaffar, sinnrikt kopplade och manövrerade med hävstänger. Förebilden var Theobald Boehms klaffsystem för tvärflöjt.
För den praktiska hanterlighetens skull byggs flertalet saxofoner i S-form, de båda minsta dock vanligen raka. Hos de tre största är munstycket bekvämt åtkomligt tack vare en rörslinga. Munstycket liknar klarinettens, men anblåsningen är lösare än hos denna och tillåter alla de groteska ljudeffekter som gav saxofonen dåligt rykte på 1920-talet.
Saxofonen kom snart i bruk inom militärmusiken och förekom på 1800-talet även i fransk opera. Symfoniorkestern har utnyttjat den mer sparsamt. I solokonserter är altsaxofonen den mest använda. Kammarmusik för saxofonkvartett omfattar i regel sopran, alt, tenor och baryton.
Vanligare blev instrumentet dock i varietémusik och fr.o.m. 1920 främst inom jazzen, solistiskt, i blandade småband och som storbandssektion (vanligen två altar, två tenorer och baryton).
(Från Nationalencyklopedin)
